Min vän M

Jag hade en tjejkompis som gick igenom en period då hon rent ut sagt var en riktig satmara. Bara från en dag till en annan blev hon en helt annan person. En person jag inte kände igen, en person som skrämde mig. Hon hade blivit allt det som vi både sa emot. Vi började bråka jättemycket och kunde aldrig komma överens. Klart att jag respekterade henne lika mycket, för vi var in princip bästa vänner. 

Enda sedan 6:an var vi tre stycken tjejer. Det var alltid vi i skolan, och vi hittade på mycket skoj på fritiden. Det var sällan några bråk och vi trivdes bra i varandras sällskap. Vi delade våra djupaste hemligheter och saker som tryckte oss. Så att det blir enklare för er att förstå kan vi döpa de till A och M. 

A och jag har gått i samma klass sedan förskolan och har alltid varit bästa vänner. M gick också i vår klass men bytade skola då hon flyttade i 2:an. Vi tappade kontakten med M helt, och våra liv fortsatte. När vi slutade 5:an var det dags att börja på en ny skola. Båda jag och A började på samma skola. Efter att halva terminen hade gått började M höra av sig till mig igen och sa att hon skulle byta skola till min och hoppades att vi kunde bli bästa vänner igen. Så efter påsklovet började hon (dock i vår parallellklass). I början kändes det konstigt, men vi kom bra överrens efter ett tag. Till slut var det bara vi tre som umgicks igen. 

Allt gick bra fram tills början på åttan. Detta kommer låta kontigt, men allt började blir tokigt när M fick en iPhone. Hon började helt plötsligt gå från att vara en sportig tjej till en tjej som hade en attityd och massa koll på mode. Dagen efter började hon umgås med det "populära gänget". Jag brydde mig inte så mycket, och jag fortsatte att umgås med A som vanligt. Efter några månader skrev M till mig och frågade varför jag umgicks med andra. Jag svarade med att hon valde att vara med andra människor. Hon tyckte att jag umgicks med "töntiga" vänner som hon inte ville vara med. Jag blev irriterad och sa att man behöver inte vara bästa vän med alla, men man får ändå acceptera att ens vänner har andra vänner med. Hon fick ett "utbrott" och började skriva att jag skulle låta henne vara och att jag skulle ha ett "trevligt liv:)". Jag grät jättemycket den kvällen och mådde jättedåligt. Vi varken snackade eller tittade på varandra i skolan under två månader. 

Jag orkade inte att det skulle vara på det viset, så jag bestämde mig att jag skulle vara den mogna och lösa problemet. Och det gjorde vi. Allt gick tillbaka som det var igen, precis som om ingenting hade hänt. 

Fast i början på 9:an började jag och A glida ifrån M. Vi berättade inte hemligheter och sånt till M längre, för det kändes inte rätt. Låt mig understryka att vi inte frös ute henne. Men vi helt enkelt ville inte berätta, för hon frågade aldrig hur det var med oss utan bara matade på hur jobbigt hon hade det och vilken kille hon gillade o.s.v Så vi var bra vänner och lyssnade och hjälpte henne. 

Jag och A kom bara närmare och närmare varandra. Vi gick på konserter och firade nyår tillsammans hos ett gäng andra kompisar. Dock hade vi inte informerat M om att vi skulle fira tillsammans eftersom hon var på semester och ändå att gjort klart för oss att hon inte ville umgås med de vi umgicks med. 

Både jag och A fick dåligt samvete, så vi bestämde oss för att vi tre skulle ta en fika så vi kunde förklara oss själva och be om ursäkt. Hon blev lite förvånad, men verkade ändå ta det ganska bra. Där berättade jag även en lite "hemlighet" som jag tyckte var ganska jobbigt och kändes ganska obekvämt. Hon började skratta och fråga ut mig när jag berättade, så jag försökte snabbt byta samtalsämne. 

Några dagar senare smsade vi lite som vi brukade göra. Helt plötsligt kläcker hon ur sig något riktigt elakt om den hemligheten jag berättade. Men jag bestämde mig för att hålla mig lugn och bara be henne att be om ursäkt för det hon sa. Men det vägrade hon göra för att hon ansåg att hon var en ärlig och bra vän. Ja, det är klart man ska vara ärlig. Men om jag inte ens ber om hennes åsikt behöver man inte kläcka ut sånt. Jag var fullt medveten om att det hon sa var sant, för det var jag som berättade det för henne. Men jag gjorde det i förtroende om att det skulle hållas tyst. 

Jag smsade henne, men fick inga svar. 

Det återgick till att vi inte såg på varandra eller pratade under x antal månader. Och helt plötsligt får jag ett sms från henne. Hon sa att hon ångrade sig jättemycket, att hon hade problem och att hon grät varje dag. Detta var i samma veva då hon förlorade in princip alla sina populära kompisar. Jag bestämde mig för att göra exakt som henne och inte svara. Några dagar senare skickade hon ett likadant sms, men jag tänkte fortfarande inte svara. Efter några dagar skrev jag att om hon ville mig något får hon gärna säga det till mig i skolan. 

Så vi satt oss ner i ett klassrum under rasten. Jag satt tyst och väntade på att hon skulle säga något. Det dröjde ett tag, med till slut kom det. "Förlåt. Jag har problem i mitt liv därför behandlar jag folk illa". SÄMSTA. URSÄKTEN. NÅGONSIN! Jag sa klart och tydligt att jag inte kommer förlåta henne för det hon gjort. Att jag förtjänar inte att bli så dåligt behandlad som hon behandlade mig. Så vi kom överens om att vi bara skulle vara skolkompisar, så att vi inte skulle sluta som ovänner.

Att stå upp för mig själv och inte acceptera hennes skit längre är det bästa jag har gjort. Jag har vunnit mycket respekt bland mina kompisar, jag har blivit starkare och insett att ingen ska bli behandlad så.

Meningen med denna texten var att ni ska inse att ni måste släppa taget om det som inte är bra för er!

Kram på er, ha en fortsatt trevlig kväll!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar